Jag är bibliotekariejournalist. Detta kom jag fram till när jag var på Grävseminariet i Umeå förrförra helgen och jag fick ett blankt papper att skriva vem jag var på för att hänga runt halsen. Titelplatsen på pappret var tom tills att jag varit på en föreläsning med rubriken “Journalisttips” (efter bloggen med samma namn), då jag fick en uppenbarelse. Hittills under seminariet hade jag gått runt som den inspirerade journalisten som helst ville sätta en spade i jorden omedelbart, men här var det något som triggade igång bibliotekarien i mig. Tipsen som radades upp var inte dåliga på något sätt, tvärtom. Det som skavde, och som skaver för mig rätt ofta när det gäller journalistiken idag, är förhållandet till informationssökandet.
Det som skavde var att där satt delar av den svenska journalisteliten och antecknade flitigt till “så googlar du bättre” samtidigt som föreläsaren klämde in den obligatoriska “men Google är ju dåligt också”-harangen. Självklart finns det skäl att vara kritisk. Det är lite av min hela poäng. Men problemet är att sådant, särskilt när det gäller stora (och därmed förmodat elaka) företag, gärna slår rot hos journalister, som i värsta fall kommer att ha en gnagande känsla av motvilja när de använder Googles tjänster i framtiden. Jag säger i värsta fall för att detta, i relation till tidspress i det redaktionella arbetet, mycket väl kan kosta den där extra googlingen som kanske bekräftar sanningshalten i nyheten.
Det hela är en fråga om trovärdighet. Den kanske viktigaste valuta vi handlar med som journalister, och som alltid måste hållas i högre kurs än den flyktiga klicklönen som seglar in på bekräftelsekontot.
Åter till den där lektionen i att googla på journalisttipsföreläsningen. Medan journalisten i mig begrundade hur lite kunskap det egentligen finns om Internet fick bibliotekarien med sina 7,5 hp i informationssökning i bagaget hålla sig från att ställa sig upp och skandera “LÅT MIG BERÄTTA FÖR ER OM BOOLESK ALGEBRA!”.
Därför är jag bibliotekariejournalist. Därför gick jag betydligt mer lyrisk från Jack Werners föreläsning senare under seminariet och därför applåderar jag satsningar som Metros Viralgranskaren. Men det skaver lite att det behövs.
bibliotekariejournalisten 
Haha, åh jag hade älskar om du ställt dig upp och skanderat om Boolsk algebra! Bibliotekarierevolution FTW!! /Kerstin
”SÄG EFTER MIG: AND OR NOT!” Ja, det hade varit något det :)
Hej,
Det var jag som var föreläsaren på Journalisttips-föreläsningen, och jag tackar för mycket intressanta reflektioner.
Jag håller allt från 45-minuterssejourer om sociala medier till flerdagskurser om hur man kommer igång med granskande journalistik. De kortare passen blir lätt lite tipstäta på gränsen till korvstoppning, det är jag medveten om.
Jag kan känna igen mig i din reflektion – och jag hade nog mycket väl kunnat reagera på samma sätt om jag själv suttit i publiken.
Därför ett försök till förtydligande:
Journalister har – och ska nog ha – en dubbel relation till Google och andra nätjättar.
De både kan och ska granskas, precis som alla andra dominanter i samhällskroppen. (Detta är inte bara en läpparnas bekännelse, se t ex denna utmärkta granskning av min kollega Nanok Bie: http://www.svt.se/nyheter/amne/?tag=tag:story@svt.se,2011:De%20osociala%20n%C3%A4tj%C3%A4ttarna)
Samtidigt utgör Googles tjänster i flera fall mycket funktionella researchverktyg inom olika områden. Google Scholars vetenskapliga texter, Google Books med sin science fiction-artade sökmöjlighet bland inscannade pappersböcker, eller Google Alerts för den som vill bli uppmärksammad på nästa gång sökjätten hittar ett begrepp eller en formulering.
Med mer kunskap kan vi bli trygga i att använda Googles och andras tjänster för informationssökning, samtidigt som vi i journalistiken både kan och ska granska deras agerande och roll i samhället.
På ett grundläggande plan är det inte konstigare än att jag ena dagen kan söka information i Mediearkivet eller beställa handlingar från Bolagsverket – för att nästa dag göra ett granskande reportage om medieföretagen bakom artiklarna eller verkets kostsamma representation.
Jag har inte ont i magen när jag använder Mediearkivet och vi behöver inte ha ont i magen när vi använder Google.
Däremot vill jag gärna se fler blommor blomma. I de fall där det finns alternativ till Google med (ungefär) samma funktionalitet försöker jag nämna det. Ett exempel är sökmotorn Duckduckgo som jag tog upp i Umeå, eller Tineye (som alternativ till Googles bildsökning) som jag tyvärr glömde!
Om det är någon glädje så brukar jag aldrig hålla exakt samma föreläsning två gånger, och din text gör att mina formuleringar kring Google kommer att bli åtminstone lite tydligare nästa gång :-)
Bästa hälsningar
Micke Grill Pettersson
Reporter, bloggare – och möjligen bibliotekariejournalistkollega?
PS: Jag hade jublat om du ställt dig upp och skanderat om Boolesk algebra. DS.