“Biblioteket är ju inte som det var förut. Det är ju inte bara böcker längre, man kan ju låna film också!” Det är ungefär så det brukar låta när människor som inte jobbar på bibliotek ska – i all välmening förstås – försöka marknadsföra bibliotek. Och även om det förstås är alldeles sant, vi har massor av bra filmer för alla åldrar, så lyckas man i sin iver att framhålla bibliotekets modernitet i stället cementera biblioteket som en passiv utlånare av media. Den som varit på ett relativt stort bibliotek hyfsat nyligen vet dessutom att vi i stort sett inte lånar ut någonting alls; det sköter du alldeles utmärkt själv.

Något annat som har blivit inne att prata om är hur stökigt det är på biblioteken. Paulina Neuding är en som har skrivit om detta och menar att lösningen är att biblioteken måste “åter bli just bibliotek”. Jag för min del har inget emot lite stök på biblioteket. Jag städar gärna ungdomsavdelningen efter att högstadieklasser gått loss och botaniserat i hyllorna. Såklart är det inte den typen av “stök” Neuding belyser, men i den gängse bild av biblioteket som här används som önskvärd kontrast (där bibliotekarien förmodligen mest smyger runt sin kortkatalog och säger hssj!) är det knappast välkommet heller.

Att motivera bibliotekets värde med att det är mer än att låna böcker förringar ju också värdet av att “bara låna en bok”. Tack vare möjligheten att “bara låna en bok” kan du läsa en godnattsaga för ditt barn på ert modersmål. Du kan lära dig att köra bil i en i övrigt främmande kultur. Du kan hitta både förströelse och information oavsett om du läser med ögonen, öronen eller händerna.

Tanken är ju god förstås, och det är värt att återkomma till. Både viljan att framhäva vilka olika typer av medier biblioteken erbjuder och att bevara biblioteket som just bibliotek. Kanske är tanken att idén om att kunna låna film ska locka kidsen till biblioteket – men gissa vad, de är redan där! Biblioteket har sedan urminnes tider varit en självklar plats för unga individer som inte funnit sin plats i idrottsföreningar och dylikt.

Om man nu ska lägga allt fokus på att låna kan man ju göra det med bibliotekets främsta resurs: bibliotekarierna. Låna en ett par minuter och du kommer att bli nöjd oavsett om du behöver hjälp med att tyda din kurslitteraturlista, faxa papper tvärs över universum eller det svåraste ordet i dagens DN-korsord.

Men mest handlar biblioteket ändå om att bara låna böcker. Och det är inte så bara.

Susanna Pettersson, en ny favoritskribent, skrev för en tid sedan om fenomenet “Olof Palme-ögonblick”. Det vill säga sådana händelser där man för alltid kommer att minnas var man var och vad man gjorde då de ägde rum. Jag satt på en buss på väg tvärs genom Norrlands inland när jag fick höra att TV4 beslutat att lägga ner sina lokala sändningar. I stället ska nio orter, bland annat “mina” städer Umeå och Östersund, ha kvar ett antal reportrar som ska fungera som korrespondenter och arbeta mot riksnyheterna. Antalet tjänster som försvinner beräknas till ca 140, men det faktiska antalet journalister som berörs är högre än så eftersom siffran inte inkluderar vikarier.

Jag kommer att tänka på bloggen “Dagens lokaltidningsbevikelse”. Jag minns att vi under journalistutbildningen fnissade lite åt de artiklar som samlades där, som ofta tycktes vara tämligen dråpliga historier om människor som blivit besvikna på något och talat om detta med lokal media. När jag så en dag läste en särskild artikel som blivit upptagen på bloggen kände jag att det där fnisset fastnade någonstans.

Artikeln var tagen från min lokaltidning och handlade om en kvinna från min hemby som skulle ta sig hem från stan då den sista bussen, av skäl jag nu inte minns, inte stannade för henne. Klassiskt fnissigt “lokaltidningsbesvikelse”-material kan tyckas, men för mig blev det en annan artikel. För jag har stått på samma busshållplats och väntat på samma buss mot samma by. Då blev känslan en annan. Klart hon var besviken. Klart man blir besviken när man åkt 25 mil för att ta sig till sjukhuset och det är mitt i vintern och något gör att man inte kan kliva på bussen hem.

Det handlar om perspektiv. Jag minns när mitt ex berättade för ett par riktiga infödingsstockholmare att det är nästan två mil till mataffären där han är uppväxt. ”Jag skulle aaaldrig kunna bo så långt från affären” lät det, men jag vågar nästan lova att det skulle gå snabbare att ta sig från Gåxsjö till Sikås och köpa en liter mjölk än från den där förortslägenheten till närmaste stormarknad. Skillnaden är hur många olika sorter det finns av den där mjölklitern.  På samma sätt vet jag som norrlandsinföding inte heller hur det känns när det kommer nysnö i Stockholm, och jag skulle inte kunna göra något inlägg i Slussen-frågan.

För att kunna berätta hur det känns nära så måste man vara just nära. Hur mycket en lokaltidningsbesvikelse dessutom kan säga om övergripande strukturer och problem ska heller inte underskattas.

Lokaljournalistiken står kanske inte och faller med TV4. Än har vi inte sett de fulla konsekvenserna av beslutet. Men vem som än må gynnas av det, så kommer jag att minnas att jag när det hände var på en plats som absolut inte gör det.

Blev väldigt glad när jag såg att Micke Grill Pettersson skrivit en kommentar till gårdagens text, och tänkte att jag skulle besvara den i ett eget inlägg:

Hej,

Det var jag som var föreläsaren på Journalisttips-föreläsningen, och jag tackar för mycket intressanta reflektioner.

Jag håller allt från 45-minuterssejourer om sociala medier till flerdagskurser om hur man kommer igång med granskande journalistik. De kortare passen blir lätt lite tipstäta på gränsen till korvstoppning, det är jag medveten om.

Jag kan känna igen mig i din reflektion – och jag hade nog mycket väl kunnat reagera på samma sätt om jag själv suttit i publiken.

Därför ett försök till förtydligande:

Journalister har – och ska nog ha – en dubbel relation till Google och andra nätjättar.

De både kan och ska granskas, precis som alla andra dominanter i samhällskroppen. (Detta är inte bara en läpparnas bekännelse, se t ex denna utmärkta granskning av min kollega Nanok Bie:http://www.svt.se/nyheter/amne/?tag=tag:story@svt.se,2011:De%20osociala%20n%C3%A4tj%C3%A4ttarna)

Samtidigt utgör Googles tjänster i flera fall mycket funktionella researchverktyg inom olika områden. Google Scholars vetenskapliga texter, Google Books med sin science fiction-artade sökmöjlighet bland inscannade pappersböcker, eller Google Alerts för den som vill bli uppmärksammad på nästa gång sökjätten hittar ett begrepp eller en formulering.

Med mer kunskap kan vi bli trygga i att använda Googles och andras tjänster för informationssökning, samtidigt som vi i journalistiken både kan och ska granska deras agerande och roll i samhället.

På ett grundläggande plan är det inte konstigare än att jag ena dagen kan söka information i Mediearkivet eller beställa handlingar från Bolagsverket – för att nästa dag göra ett granskande reportage om medieföretagen bakom artiklarna eller verkets kostsamma representation.

Jag har inte ont i magen när jag använder Mediearkivet och vi behöver inte ha ont i magen när vi använder Google.

Däremot vill jag gärna se fler blommor blomma. I de fall där det finns alternativ till Google med (ungefär) samma funktionalitet försöker jag nämna det. Ett exempel är sökmotorn Duckduckgo som jag tog upp i Umeå, eller Tineye (som alternativ till Googles bildsökning) som jag tyvärr glömde!

Om det är någon glädje så brukar jag aldrig hålla exakt samma föreläsning två gånger, och din text gör att mina formuleringar kring Google kommer att bli åtminstone lite tydligare nästa gång :-)

Bästa hälsningar
Micke Grill Pettersson
Reporter, bloggare – och möjligen bibliotekariejournalistkollega?

PS: Jag hade jublat om du ställt dig upp och skanderat om Boolesk algebra. DS.

Tack för din kommentar Micke! Jag låter den stå i sin helhet här eftersom jag tycker att den kompletterar mitt resonemang från gårdagen väl. Jag vill förtydliga att jag på det stora hela tyckte att det var en intressant och relevant föreläsning, och jag är medveten om att jag drar det hela lite till sin spets. Det är viktigt att, så som du påpekar, komma ihåg att det går utmärkt att ha ett kritiskt förhållningssätt till de verktyg man använder, samtidigt som man använder dem. Det är också viktigt – och spännande –  att diskutera sådana här saker och min kritik är främst riktad mot en samtid där källkritik i många fall slängs ut genom fönstret, också hos de etablerade medierna. Fram för bibliotekariejournalistiken!

Jag är bibliotekariejournalist. Detta kom jag fram till när jag var på Grävseminariet i Umeå förrförra helgen och jag fick ett blankt papper att skriva vem jag var på för att hänga runt halsen. Titelplatsen på pappret var tom tills att jag varit på en föreläsning med rubriken “Journalisttips” (efter bloggen med samma namn), då jag fick en uppenbarelse. Hittills under seminariet hade jag gått runt som den inspirerade journalisten som helst ville sätta en spade i jorden omedelbart, men här var det något som triggade igång bibliotekarien i mig. Tipsen som radades upp var inte dåliga på något sätt, tvärtom. Det som skavde, och som skaver för mig rätt ofta när det gäller journalistiken idag, är förhållandet till informationssökandet.

Det som skavde var att där satt delar av den svenska journalisteliten och antecknade flitigt till “så googlar du bättre” samtidigt som föreläsaren klämde in den obligatoriska “men Google är ju dåligt också”-harangen. Självklart finns det skäl att vara kritisk. Det är lite av min hela poäng. Men problemet är att sådant, särskilt när det gäller stora (och därmed förmodat elaka) företag, gärna slår rot hos journalister, som i värsta fall kommer att ha en gnagande känsla av motvilja när de använder Googles tjänster i framtiden. Jag säger i värsta fall för att detta, i relation till tidspress i det redaktionella arbetet, mycket väl kan kosta den där extra googlingen som kanske bekräftar sanningshalten i nyheten.

Det hela är en fråga om trovärdighet. Den kanske viktigaste valuta vi handlar med som journalister, och som alltid måste hållas i högre kurs än den flyktiga klicklönen som seglar in på bekräftelsekontot.

Åter till den där lektionen i att googla på journalisttipsföreläsningen. Medan journalisten i mig begrundade hur lite kunskap det egentligen finns om Internet fick bibliotekarien med sina 7,5 hp i informationssökning i bagaget hålla sig från att ställa sig upp och skandera “LÅT MIG BERÄTTA FÖR ER OM BOOLESK ALGEBRA!”.

Därför är jag bibliotekariejournalist. Därför gick jag betydligt mer lyrisk från Jack Werners föreläsning senare under seminariet och därför applåderar jag satsningar som Metros Viralgranskaren. Men det skaver lite att det behövs.